söndagen den 21:e november 2010

In XTC!

Och nu alla barn kommer en upplysande dockshow om XTCs historia fram till dubbelalbumet Oranges & Lemons från 1989 (ungefär vid den tiden jag själv upptäckte gruppen). Det är Andy Partridge, Colin Moulding och Dave Gregory själva som sköter dockorna. Enjoy!


XTC - The Road To Oranges & Lemons (1989)

I kommentarerna till YouTube-klipp med XTC står det i regel alltid "the world's most criminally underrated pop group".


Andy Partridge fick ett nervöst sammanbrott på scen i Paris i mars 1982, efter att hans fru hade snott hans Valium. Hon stod inte ut med att han var tablettmissbrukare och de lugnande tabletterna hade gått ur kroppen. Bandet slutade att framträda live efter denna traumatiska händelse och världen gick miste om ett fantastiskt liveband. De första fem åren i XTCs karriär hade varit fyllda av hektiskt turnerande världen över. Bandet var snortajt. Den nervösa energin, som särskilt Andy förmedlade, fick publiken att koka, men han led av svår scenskräck. När jag ser dessa liveklipp är det svårt att förstå att Andy Partridge går på Valium.



This Is Pop (1978)

"If that was Pop I don't want to meet Mom."


Respectable Street (1980)

lördagen den 20:e november 2010

Skivhyllan: The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)

Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.


Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!


Vanishing Girl

Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.


The Affiliated

Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.

fredagen den 12:e november 2010

Engelsk folkrock från Texas


Midlake - Rulers, Ruling All Things (2010)

Festen är slut. Mörkret sluter sig om oss igen, också dagsljuset är svagt och diffust i grådimman. Med november månad är vemodet definitivt tillbaka. Min musiksmak växlar efter årstiderna och vädret. När vi pendlare på morgonen trängs stående i den proppfulla tunnelbanevagnen, då pluggar jag in det senaste albumet The Courage Of Others av Midlake för att öppna upp och lindra känslan av klaustrofobi. I musiken råder en intim ödslighet. Killarna från universitetsstaden Denton, nordväst om Dallas, omfamnar nu den engelska folkrocken. The Courage Of Others är en homogen skiva, som en sångcykel med variationer av en och samma ledmotiv, som sprunget ur Fairport Conventions trollbindande Fotheringay. I Midlakes värld är det 1970 - tvärflöjtens år.

fredagen den 5:e november 2010

On The Road

Jag och min äldste son besökte Tyresta nationalpark en dag på höstlovet, för jag ville lura ut honom på en promenad i skogen, eftersom jag hade idéer om att vistas i naturen är karaktärsdanande. Man talar ofta om att svenskens unika förhållande till skogen som en fristad, nästan som en religiös plats. Mitt betongbarn till son upplevde dock den som kuslig och främmande. Sedan var det dags att grilla korv och pinnbröd (som jag förberett hemma) och dricka varm choklad.

Vi var inte ensamma, en kvinna och hennes två söner var också där. De grillade marshmallows och drack Dr. Pepper och jag hörde att de varvade engelska med amerikansk accent och svenska i samtalet. Vi började prata ganska omgående. Hon hade träffat en svensk för femton år sedan i subtropiska Tampa, Florida, som hon kom från. Nu hade hon separerat och bodde i en lägenhet i Brandbergen. Vi frös. Hon hade en varm utstrålning, men jag anade att hon längtade hem till Staterna; hon kände sig kanske lurad på livet här.

Hennes ene son, som var speciell, sprang omkring oavbrutet med en mobiltelefon och körde YouTube-klipp. Vi skrattade åt att han åtminstone gjorde det i naturen, i friska luften. Hade jag lånat mobilen och valt följande klipp, så hade den amerikanska kvinnan troligen brutit samman. För låten rör vid den amerikanska folksjälen.


Old Crow Medicine Show - Wagon Wheel (Live på Orange Peel and Tennessee Theatre 2008)

Flera av de käraste amerikanska låtarna handlar om att vara på väg någonstans, särskilt inom country-genren (jag har skrivit om det tidigare). Även om man nu korsar kontinenten på fina motorvägar i komfortabla bilar, så minner de ortnamnsstinna låtarna också om de som färdats över det väldiga landet tidigare - nybyggarna - som en gång befolkade och tämjde det unga USA. Reste gjorde man för att förverkliga drömmen om ett bättre liv, the American dream, och man var beredd att offra allt för den.

Men resandet i den amerikanska låtskatten handlar minst lika mycket om sökandet av rötterna, var man kommer ifrån och egentligen hör hemma. Se hur Old Crow Medicine Shows unga publik lever sig in i Wagon Wheel, hur låten rör vid deras hjärterötter. Det är faktiskt en ofärdig Dylan-låt utan text som frontfiguren i bandet, Ketch Secor burit med sig och utvecklat sedan tonåren.

Men den rastlösa färden från stad till stad speglar också rebellens tillvaro. Den amerikanske rebellen är en hjälte, den sanne individualisten, som dock är dömd till ensamhet och rotlöshet. Jag kan höra att Old Crow Medicine Shows moderna klassiker har hämtat stoff från en annan gammal låt.


Little Feat - Willin' (live på Rockpalast 1977)

Willin' med Little Feat om lastbilschaffisen som kör illegalt gods har blivit en klassiker och den har troligen sjungits i varenda förarhytt i USA.

Ju mer man lyssnar på låtarnas intron och ackordföljder, desto mer påminner de om varandra. Men texterna tangerar varann på flera ställen också, förutom själva huvudtemat, resandet. Bruket av marijuana nämns exempelvis i såväl Willin' som i Wagon Wheel. Och ordet head light förekommer i båda låtarna.

- - -

Solen sänkte sig bakom trädtopparna denna novembereftermiddag och det började bli riktigt kallt. Vi sade hej och skiljdes åt. Den amerikanska kvinnan och sönerna begav sig hem till lägenheten i förorten, som hon skaffat för att de skulle bo nära barnens pappa.

onsdagen den 3:e november 2010

Nittiotalets höst (1995-99)

Så här i efterhand känns hela första halvan av 90-talet som en fest eller rättare sagt som en festival. Detta var tiden för indiepop, alternativrock och grunge. Hit jag har återkommit till vid flera tillfällen på Spengo (läs om mitt förhållande till indie). Varje generation har sin guldålder och gudarna ska veta att dom åren tillhörde oss som var födda i början av 70-talet och sent 60-tal.


Men så begick Kurt Cobain självmord våren 1994. Luften började sakta pysa ur. Britpopen blev enorm i Storbritannien och väldigt ointressant i samma sekund Liam Gallagher öppnade munnen. Och jag slutade väl lyssna på svensk indie ungefär samtidigt som Broder Daniel gjorde entré. Till exempel Radioheads kolossala popularitet och influens med 1997 års album OK Computer gjorde mig till ett enda stort frågetecken. Det som tidigare varit alternativt var nu det nya kommersiella. Också mina favoritband från 90-talets första halva fortsatte visserligen göra alltmer utslätade plattor (långa CD-album utan dynamik) under den senare delen av decenniet och min entusiasm falnade och jag slutade följa banden, det ena efter det andra.

För mig ersatte 60-talets pop, psykedelia, garagerock och soul den energi och glöd som jag upplevt tidigare i samtida musik. Min musiksmak blev retro. Men därmed inte sagt att jag slutade köpa nya skivor helt. Det var bara så den nya musiken hade hade växlat ner en eller två växlar. Den var nu mer tillbakalutad och akustisk. Alltfler soloartister - singer/songwriters - tog de tidigare favoritgruppernas plats.


Ron Sexsmith - Strawberry Blonde


Beck - Dead Melodies


Wilco - Red Eyed And Blue

Man kan dra paraleller mellan 90-talet och sista halvan av 60-talet samt de första åren på 70-talet. Mitten av 60-talet hade varit en urladdning av framför allt popmusik, som utvecklades i ett rasande tempo och exploderade i ett fyrverkeri av regnbågens alla färger år 1967 med sin psykedeliska pop- och rockmusik. Men redan året efter började så smått en rörelse bort från de flashiga effekterna i musiken tillbaka till populärmusikens rötter - till blues, country och folkmusik. Musiken blev mer intim och ofta tillbakalutad runt 1970 (i och för sig anlände ju hårdrocken samtidigt). En våg av singer/songwriters kom i kölvattnet av hippieeran.

Likaså dök singer/songwriters upp i slutet av 90-talet och de blev en växande skara ju längre tiden led. I Staterna tog en renässans countryrock form, den gick under beteckningarna alternative country, No Depression eller americana. Jag antar att allt hänger samman med att man blir några år äldre, att man blir vuxen.

Slutligen vill jag presentera ytterligare några personliga favoriter, bland annat countryrockarna i Ben från Helsingborg och Alimony från Götet, längre uppåt E6:an.


Ben - Recovering Clarity (1997)


Alimony - All We Had (Was Each Other) (1999)


Vic Chesnutt - Swelters (1996)


Smog - Cold Blooded Old Times (1999)