lördagen den 28:e juni 2008

Pubrock


Har doktorn äntligen hittat själva essensen av pubrock med detta fynd eller är det bara hans fåfänga längtan efter att få höra Ulla Billquist på ett gammaldags ölcafé som får honom att slänga ut hiskeliga summor på dylika "fynd"?

fredagen den 27:e juni 2008

Sommar i city


Secret Service - Oh Susie (1979)

Soliga hälsningar från Stockholm!

onsdagen den 25:e juni 2008

Semesterdrömmar

Förra året gav Martin oss lite förslag på skoj låtar med sommaranknytning . Det var mestadels inom popfacket trots att det naturligtvis är so(u)len som är den ultimata sommarmusiken. Eftersom min semester ännu är några bladvändningar iväg så drömmer jag mig bort med lite sköna toner och vill därför komplettera med Sly Stones hybrid av soft pop och soul, i den något nedtonade Hot fun in the summertime.

Låten släpptes enbart på singel försommaren 1969, men finns med på de flesta vettiga samlingar med bandet. Jag är oerhört svag för dess tighta och ganska sparsmakade komp, man kan nästa se hur Sly får anstränga sig för att hålla igen och inte släppa iväg rösten för tidigt i låten. Det är ingen dansgolvsröjare och om den lockar till så mycket het glädje vet jag väl inte, men jag kommer på mig själv att sitta och gunga med i ikeasoffan och vissa kvällar kan det vara tillräckligt.

lördagen den 21:e juni 2008

Mer Nils Lofgren!


Även om Nils Lofgren odlade en rocktuff image, med Keith Richards som tydlig förebild, rymdes ett stort pophjärta i denne lille man. Lofgren gillade visserligen att rocka och han var en virtuos gitarrist, men Nils klena ljusa röst kom till sin rätt först när han blottlade sin romantiska mjukare sida. Det första soloalbumet från 1975 är till hälften fyllt av charmiga poppiga spår. Ibland låter han gitarren ligga och sätter sig vid pianot istället. Visste du förresten att det är en blott 18-årig Nils Lofgren som står för pianospelet på Neil Youngs fulländade album After The Goldrush?

boomp3.com

Har jag väckt din nyfikenhet? Gå då också bakåt och lyssna på hans grupp Grin från början av 70-talet. Bland deras fyra ojämna skivor, som spretar åt flera olika håll, glimmar det då och då till. Tursamt nog finns det en riktigt trevlig samling, The Very Best of Grin. Försök stå emot dragspelet i denna bitterljuva melodi! Själv har jag inte ens prövat att göra motstånd.

boomp3.com

fredagen den 20:e juni 2008

Glad midsommar!



Svenskättlingen Nils Lofgren hälsade på någonstans i Värmland en midsommar i mitten av 80-talet och rev av några bitar med spelmännen. Dragspelet var det första instrumentet han lärde sig som pojke.

måndagen den 16:e juni 2008

Från änglarnas stad

Nej, det är nog inte New Orleans, Seattle, Boston, Cleveland, Minneapolis, Philadelphia, Chicago, San Fransisco, Memphis, Nashville, New York eller ens Detroit. Den amerikanska musikstad som skänker mig mest glädje totalt sett är Los Angeles. Staden famnar om de flesta musikgenrer jag går loss på. Men framför allt kretsar mitt intresse kring folkrocken, countryrocken och de singer/songwriters som florerade i Los Angeles under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet. Även om det var och är en väldig stad, visar det sig vid närmare studier att artisterna och banden, som verkade inom dessa närliggande genrer, utgjorde en intrikat väv av samarbeten och förbindelser. Knappt ens rockens mest namnkunnige släktforskare Pete Frame kan reda ut detta. I centrum står det vitt förgrenade släktträdet där The Byrds utgör den kraftiga stammen. I det trädet har jag klättrat mycket. Eller så har jag bara suttit där under i skuggan.

På de tunnare grenarna, en bra bit ut i det lummiga lövverket, hittade jag nyligen Hearts And Flowers - en av de finaste folkrockgrupperna som också tidigt pekade framåt mot countryrocken. Hearts And Flowers blandade och gav på albumen Now Is the Time for Hearts and Flowers (1967), Of Horses, Kids and Forgotten Women (1968) samt ytterligare dussin outgivna låtar.


Här möttes country, folk, rock, pop och psykedelia inom loppet av ett par låtar. Till hälften var låtmaterialet utsökta handplockade covers och resten nog så fina egenhändigt gjorda låtar. Texterna var genomsyrade av poesi. Musiken känns jordnära och lantlig och instrumenten var övervägande akustiska, till exempel användes cittra flitigt. Rakryggade men ganska ljusa manliga stämmor tvinnades samman.

boomp3.com

Deras självklara version av She Sang Hymns Out Of Tune är en av de mest glimrande folkrocklåtarna från eran. Den låter som om man som ung och oförstörd plötsligt hade ryckts bort från jordelivet och hamnat i himlen. Låten är sannerligen änglalik. Hade jag hört She Sang Hymns Out Of Tune för tolv år sedan, samtidigt som jag var i min allra mest intensiva fas med The Byrds och The Beau Brummels, hade jag i alla fall svimmat. Jag passar också på att presentera en sprakande cover av Phil Ochs låt Flower Lady.

boomp3.com

När jag gjorde lite efterforskningar kring gruppen härom kvällen, upptäckte jag att våra svenska nördkollegor på Sunshine Department nyligen skrivit om Hearts And Flowers. Men det hindrar inte mig. Vi är inte ute efter att göra scoop på Spengo, utan skriver bara oförtrutet om underbar musik, känd eller okänd.

Hearts And Flowers påminde mig dock starkt om en annan grupp. Hjärnans välmatade jukebox lade på sida efter sida av andra sextiotalsband, men inget matchade fullt ut. Till slut kom jag fram till att det rörde sig om något från den här sidan av millenieskiftet.

boomp3.com

Beachwood Sparks, även de från Los Angeles, gjorde två formidabla plattor Beachwood Sparks (2000) och Once We Were Trees (2001), musik med solsting i skarven mellan indiepop, countryrock och psykedelia. De var tydligt påverkade av de gamla hjältarna från staden drygt trettio år tidigare. En del har använt Gram Parsons gamla uttryck Cosmic American Music i samband med Beachwood Sparks.

boomp3.com

Vill du läsa mer om musikstaden Los Angeles vill jag rekommendera engelsmannen Barney Hoskins böcker Waiting for the Sun: Strange Days, Weird Scenes and the Sound of Los Angeles samt Hotel California: Singer-songwriters and Cocaine Cowboys in the L.A. Canyons 1967-1976.

söndagen den 8:e juni 2008

Lika som bär? (Del 2)

Kolla först in Belle & Sebastians låt Wrapped Up In Books...

boomp3.com

...och lyssna sedan in dig på Cliff Richards gamla slagdänga In The Country från 1967. Häpp!

boomp3.com

torsdagen den 5:e juni 2008

Högsommarpop

Blågul sextiotalspop har oförtjänt dåligt rykte. Visserligen är kvaliteten skiftande bland de svenska grupperna och deras inspelningar, men vissa lyckades göra poplåtar försedda med ett förtrollande skimmer som knappast är av denna värld.

boomp3.com
[Ursäkta ljudkvaliteten, men låten är rippad från en sliten vinylskiva.]

Stockholmsbandet The Hounds gjorde en av jordklotets finaste låtar i genren sunshine pop eller soft rock. Den ligger undanskymd på deras andra ganska ojämna album From The Hounds With Love från 1967. Gruppen satsade oftast på covers under sin korta och framgångsrika karriär (till exempel den outhärdliga The Lion Sleeps Tonight), men The Office Girl var förgrundsfiguren Henrik Salanders egen komposition. Detta är vek och högsvansad pop som jag inte kan värja mig emot. Harmonierna i den fyrstämmiga sången på The Office Girl är lika kompakta som luften var i den dallrande högsommarvärmen på kontoret idag. Hela anrättningen är krönt med ett utsökt soloparti för oboe, vilket är fullständigt oemotståndligt.

Faller detta dig på läppen så kika på den samtida engelska gruppen Nirvana, som gjorde späd men melodistinn och ibland pastoral orkestrerad pop.

Och varför inte låna ett öra åt göteborgarna The Jackpots. Även de rörde sig graciöst i dessa marker med raffinerad stämsång som specialitet. Möjligen är det så att de som hävdar att svensk sextiotalspop är kass egentligen inte gillar pop. Detta är banne mig världsklass!

boomp3.com

måndagen den 2:e juni 2008

Där man minst anar, del 2

Först nu har jag börjat grubbla över huruvida det är rätt att delta som soldat i krig eller inte. Var går gränsen för lojaliteten mot nationen? Idag känns de där frågorna lite passé när de flesta killar inte behöver göra lumpen. När jag var nitton lärde jag mig gladeligen att skjuta prick med Ak-5:a, kulspruta och granatgevär. Jag tyckte det var riktigt uppfriskande att gräva ståvärn i solskenet. Jag satt i skogsbrynet och signalerade koordinater med stor nit, så att artillerielden skulle ta där den skulle. Krig och hotbilder kändes så abstrakt för en yngling som mig, samtidigt som Sovjetunionen och Warszawapakten föll ihop och det kalla kriget nådde sitt slut.

När jag härom månaden var ute på krogen, nere i källaren på Bröderna Olsson, rammades jag av 2+2=? med The Bob Seger System som sprängde fram ur de risiga högtalarna.

boomp3.com

Jag fick en tankeställare. En fullständigt desperat antikrigslåt där en ung Bob Seger bad för sitt liv och var beredd att kallas för feg och dum för att han inte ville bli inkallad till krigstjänstgöring i Vietnam. I låten ställdes enkla frågor som var svåra att besvara för krigsivrarna. Detta var något helt annat än de lite högtravande protestsångare och folkies från den tidseran som sjöng om krig och fred, utan att nå fram och övertyga mig åtminstone. Det monotona garagerockriffet i 2+2=? var lika genomträngande som Bob Segers märgfulla röst. Sättet Bob sjöng på förde nästan tankarna till en sergants taktfasta ropande på rim (som i USA kallas military cadence) när han marscherar med trupp.


Kolla också in The Bob Seger System med halvhiten Ramblin' Gamblin' Man på Paul Revere & The Raiders TV-show It's Happening från 1969.

The Bob Seger System kom från Detroit, som i slutet av 60-talet rymde en rad band som spelade kärv och högenergisk rock. Mest kända var MC5 och The Stooges förstås, men det fanns fler exempel. The summer of love nådde aldrig staden, som stod i lågor i juli 1967 under det blodigaste och mest omfattande upploppet i modern amerikansk historia. Dessa händelser ledde till att Motown lämnade Detroit för Los Angeles, men många hävdar att upploppet också påverkade den lokala rockscenen.

Men Bob Seger alltså? I slutet av 70-talet blev han mycket stor i hemlandet USA, lika stor som den musikaliskt besläktade Bruce Springsteen, men utan att ha kritikerna på sin sida. I Staterna kallas den raka, bredbenta och tillbakablickande rocken för heartland rock, som kretsar kring den vanlige arbetarklass-amerikanens tillvaro. Nej, tacka vet jag då Creedence Clearwater Revival!